Login
+Follow
Login

När vindarna viskar mitt namn

By Simon Rantapää on 2013.07.18 In Uncategorized

Semestern är över för denna gång. Jobb och stånk och stön är åter vardag. Kylan håller norrland i ett stadigt grepp. Regnet öser ner med jämna mellanrum. Lite ledord för livet just nu.

Jag och Isak hade en fantastisk fjällvistelse. Vi vägde in på fjällstationen i Nikkaloukta med styva 30 kg på ryggen. Inte optimal viktklass kanske, men för två atletiska, superförbrännande fiskegalningar behövs mat. Riktig mat.

fja_llen med zinko17

fja_llen med zinko04fja_llen med zinko09

 

Efter en vandring på nästan 2 mil så kom vi till vår oas. 900 meter över havet. Kalfjäll. Öppna vidder och karga berg. Inte konstigt att man går och nynnar på Roger Pontare i dessa miljöer. Och i det allra norraste av norrland och på det allra fjälligaste av fjäll så hade vi en ständig närvaro av Ryssvärmens mer osympatiske kusin: Den sibiriska kylan. Vilket vi ständigt blev påmind om när man fick hyvla smöret och pressa ut mjukosten som gått och blivit hårdost. Jag tror att vi dagtid var nere på ynka 5 grader och nattetid säkert någon grad lägre. Vi riktigt kosade oss när silvret pekade på 10 grader. ”Oooooh tvåsiffrigt” ljöd det över fjället. Men med rätt förberedelser är detta inget hinder för en trevlig tur. Och vi hade en trevlig tur. Inget snack om den saken.

Topp 3 händelser under resan. Utan inbördes ordning.

1. Isak stöter en ENORM älgko (eller fjällko) som ligger och sover på bara 2 meter. Och utsöndrar ett ljud likt Sara Brightman i Time To Say Goodbye (vilken vi båda frenetiskt nynnar på kommande två dagar)

2. Solen skiner. Vi står vid rödingsjön vi båda drömt om hela året. Jag ser en perfekt sten att börja fiska från. Gör ett vigolant hopp, glad i hågen. Men går i den så kallade bananskalsfällan och gör en ofullständig mollbergare och landar på rygg i den förfriskande fjällsjön. Jag bubblar och sparkar förtvivlat innan jag kan tillslut kan simma in till stranden. Mitt första möte med rödingen. Isak skrattar som aldrig förr.

3. Jag guidar och Isak fiskar enligt konstens alla regler. Teamet lyckas lura en öring av finaste slag. Isak erhåller smeknamnet Bingo. Dels för att han med fiskarna gör det Bingo Rimer gör med sina tjejer. Tjusar dem, fotar dem och släpper tillbaka dem. Men också för att han allt som oftast får just bingo. Och kanske även för hans solbrillor med gult glas och feta bågar.

fja_llen med zinko06fja_llen med zinko10 fja_llen med zinko15fja_llen med zinko21

 

Det är något mäktigt med fjällen. Man bara kopplar bort och kopplar av. Helt avskärmad från omvärlden. För att erhålla en pinne på mobilen krävdes en ursinnesvandring på 7 km. Man äter när man är hungrig. Sover när man är trött. Tar en kopp vatten från närmaste vattenhål.

Sen kanske man inte kan kalla det avkoppling när vi vandrade styvt en mil om dagen för att leta reda på Greta. Fjällens Greta Garbo. Rödingen. Men på nått sätt var det ändå det. Man vart både utvilad och stark i kroppen.

Och samtalen och skämten blir så sjukt interna efter en vecka på fjället att när man åter når civiliserade människor tror dem att man kommer från månen. Fnyser och hånler. Men så äre.

Isak är inte bara en mästare på fiske utan även en mästare med kameran. Alla bilder är signerade min gode vän.

Och svaret på frågan på allas läppar. Ja det är snor som hänger ur min näsa på sista bilden. Det var kallt, OKEJ?!

Adios Amigos.

0 Responses to "När vindarna viskar mitt namn"

    Comments (0)

    Leave a comment

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *
    *
    *

Login